Allt fler europeiska företag väljer att handla inom EU och övriga Europa som en följd av senare års geopolitiska oro, leveransproblem och tullar. Syftet är att bygga bättre motståndskraft och minska sin riskexponering och på så vis säkerställa sin leveransförmåga och konkurrenskraft. Men det är ingen bred återindustrialisering av Europa som sker, snarare en kirurgisk riskreducering.
Utvecklingen är resultatet av en gradvis förändring som startade kring pandemiutbrottet 2020 och som accelererat under åren därefter. Under pandemin började många europeiska företag att omorganisera sina globala leverantörsnätverk och bygga mer regionala supply chains. Den utvecklingen fick en ytterligare skjuts i och med införandet av de amerikanska importtullarna 2025 och den handelsoro som följt därefter. Omorienteringen mot Europa baseras på en strategisk, långsiktig ambition att reducera supply chain-risker och skapa mer robusta leveranskedjor som utmärks av kortare ledtider och transportavstånd, fler alternativa leverantörer och minskade kostnader för tullar och tariffer.
Ökad nearshoring och reshoring
För europeiska företag i allmänhet och tillverkande bolag i synnerhet är trenden tydlig: Man anlitar fler europeiska leverantörer och strävar efter djupare partnerskap. En undersökning från Capgemini Research Institute (2025) visar att 56 procent av stora europeiska organisationer uppger att de har investerat i antingen nearshoring eller reshoring det senaste året – att jämföra med 42 procent 2024. En annan studie visar att över 70 procent av europeiska företag med verksamhet i Kina omprövar sina leveranskedjor och många letar alternativa leverantörer (East & Partners, dec. 2025).
Långsam process, cementerade strukturer
Europeiska företag vill, planerar för och genomför mer av reshoring och ännu mer av nearshoring. Men, även om ambitionerna finns, så är den globala ekonomin alltjämt ganska hårt cementerad i de strukturer som byggts upp under flera decennier. Kort sagt; beroendet av att köpa från kinesiska och andra asiatiska leverantörer är och kommer att förbli relativt stort under överskådlig tid – i alla fall vad gäller de råvaror, material och komponenter som inte betraktas som strategiska och kritiska.
Långsiktig, strategisk ambition
På den makroekonomiska nivån är de globala supply chain-nätverken fortfarande relativt intakta. Och så lär det förbli ett bra tag. Dels för att det kommer att ta tid att lösgöra sig från gamla relationer och beroenden, dels för att skiftet mot mer inköp från och tillverkning i Europa handlar mer om en långsiktig och strategisk ambition att minska risker och öka sin motståndskraft, snarare än om en allmän industriell återuppbyggnad i Europa.
Ingen ”återindustrialisering”
Både i Europa och i USA talas det ibland om att en ”återindustrialisering” har blivit nödvändig för att säkerställa sin egen produktion och bygga mer motståndskraftiga supply chains. Och i någon mån återindustrialiseras Europa, liksom USA, för närvarande. Men det görs på ett strategiskt sätt och med precision. Varken i Europa eller i USA planeras för en återgång till arbetsintensiva fabriker och lågkostnadstillverkning. Det som nu sker är strategiska satsningar inom kritiska områden som; halvledare, grön energiinfrastruktur, batterier, vätgas, elbilar och försvar.
EU driver på
Europeiska unionen har en viktig roll i den pågående strategiska återindustrialiseringen, genom att stötta det europeiska näringslivet i dess omorientering mot Europa. Det gör man bland annat genom satsningar som ska minska beroendet av kinesiska leverantörer, särskilt för kritiska råvaror, komponenter och avancerade teknologier. Ett exempel är Critical Raw Materials Act, som ska öka tillgången till kritiska råvaror inom EU genom att stimulera uppbyggnaden av egen kapacitet att utvinna, bearbeta och återvinna material som idag till nästan 90–98 procent importeras från Kina. Ett annat exempel är the European Chips Act som syftar till att säkerställa att EU stärker sitt ekosystem för halvledare och därmed ökar sin motståndskraft, säkrar sin försörjning och minskar externa beroenden. EU har även lanserat initiativ för att öka återvinningen av material (t.ex. magneter som används i elbilar och vindkraftsteknik) och för gemensam förhandling och inköp av kritiska råvaror. Dessutom har unionen lanserat strategier för att finansiera alternativa leverantörer för råvaror och komponenter för att på så vis reducera sårbarheten.
—
Av Stefan Karlöf
