Tillsammans mot resilienta och hållbara transportsystem

Aktörssamverkan är nyckeln

Talesättet att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk stämmer lika bra om vi studerar hållbarhet i försörjningskedjan eller om vi studerar dess motståndskraft. Däremot betyder det nödvändigtvis inte att kedjan brister hos en enskild aktör, brottet kan likaväl uppstå i gränsytan mellan två aktörer. Mycket av dagens forskning betonar att aktörssamverkan har en central roll i omställningen mot mermotståndskraftiga försörjningskedjor likväl som i omställningen till fossilfria transportsystem. Dock saknas ofta kunskap om hur samverkan bör utformas. 

Förståelse för transportsystemet

Samverkan i omställningen till ett fossilfritt trans￾portsystem har studerats alltmer de senaste åren, där forskningen exempelvis lyfter upp samarbeten mellan stora och små transportföretag, samt mellan transportföretag och transportköpare i form av handelsföretag, industriföretag och kommuner. Men även här saknas kunskap när det gäller att konkretisera hur denna samverkan lämpligen utformas. Traditionellt har mycket av samverkan för ett fossilfritt transportsystem i gränssnittet mellan transportköpare och transportföretag tagit sin utgångspunkt i ett kravställande från köparen. Det finns otaliga exempel på där dessa krav har haft motverkande effekt och försvårat transportföretagets arbete, vilket ofta varit en konsekvens av köparens bristande förståelse för transportsystemet. 

Öppenhet och erfarenhetsutbyte 

Det finns dock fler paradoxala spänningar i gränssnittet mellan de olika aktörerna i transportförsörjningskedjan än försvårande krav. Även om miljöåtgärder införs i transportföretagens system, har transportköparen ofta makten i relationen och kan antingen möjliggöra eller begränsa transportföretagets omställning med kravställning, eller annat agerande gentemot transportföretaget. Det råder också en brist på öppenhet i informationsdelning och en avsaknad av naturliga arenor för att utbyta erfarenheter. Just informationsdelning och utbyte av erfarenheter är det som lyfts som viktiga delar inom samverkan för att stärka resiliensen inom en försörjningskedja; där samverkan kan ses som en av flera övergripande strategier. Att det saknas kunskap om hur samverkan praktiskt kan gå till sätts ännu mer på sin spets när områdena kombineras. Detta påstående styrks ytterligare av litteraturstudier som visar att det endast finns en handfull vetenskapliga artiklar som tydligt kombinerar aktörssamverkan i omställningen mot både fossilfria och resilienta transportsystem. 

Ett nytt forskningsprojekt

I det treåriga projektet ”Samverkansformer och arbetsmetoder för ett fossilfritt, resilient och konkurrenskraftigt transportsystem”, finansierat av Energimyndigheten, läggs fokus på de mindre och mer sannolika störningarna. Även om dessa störningar kan upplevas som små, kan de få mycket omfattande konsekvenser för det enskilda företagets verksamhet såsom försenade leveranser, stillastående produktion, eller på andra sätt oförmåga att möta kundkrav, men också förmågan att ställa om till ett mer hållbart transportsystem. Ett annat utmärkande drag är projektets fokus på aktörssamverkan för att tydligt kunna generera resultat som har både akademisk och praktisk relevans, i arbetet med att säkerställa både hållbara och resilienta transportsystem. 

Metoder för bättre samverkan

Projektet sätter resiliens i fokus inom hållbarhetsarbetet för att kunna introducera nya samverkansbaserade arbetsmetoder, såsom riktlinjer, processer och beslutsstöd. Dessa metoder kommer att stödja företag i deras omställning mot fossilfria och ändamålsenliga transportsystem. Projektet leds av Linköpings universitet och involverar fyra andra partners; de två transportköparna Lyreco Sverige AB och Systembolaget AB, transportleverantören Bring E-commerce and Logistics AB samt Linnéuniversitetet.

Hållbarhet går (oftast) hand i hand med resiliens

I tidigare forskningsprojekt* har vi följt våra partnerföretags samverkan mot hållbara transportsystem. En naturlig utgångspunkt för vårt nya resiliens-fokuserade projekt var därför att se tillbaka på alla de möten vi observerat mellan Systembolaget och Bring för att undersöka om, och i så fall hur, resiliens beaktats i omställningen. Oavsett vilka miljöåtgärder, såsom fossilfria bränslen, byte av transportslag, ändrade flödesvägar och leveransfönster, som företagen diskuterade så gjordes beslut och överväganden utifrån att olika risker för störningar diskuterats. Oftast sågs risker relaterade till olika former av varu- och tjänsteförsörjning, såsom att säkerställa tillgång till bränsle eller energi och i kunders och olika marknaders efterfrågan, såsom svårigheten att kommunicera vissa åtgärder mot kund och att en otydlighet kan påverka kunderbjudandet negativt. 

Mindre och större störningar

Samverkan mellan transportföretag och transportköpare bestod till stor del av utbyte av information för att få en djupare förståelse för risken för att olika störningar skulle kunna uppstå samt vilka konsekvenser dessa skulle få på de respektive företagens verksamheter. Deras fokus låg uteslutande på det som vi ofta ser som mindre störningar och som hanterades i scenarion där en hållbar lösnings motståndskraft mot risker och störningar var en viktig del i att välja ”rätt” hållbara lösningar, så att dessa skulle kunna vara både hållbara och garantera en fungerande verksamhet. Sammantaget ser vi ett behov av att företag lyfter blicken och tillsammans reflekterar över hur de kan hantera och förbereda sig även för större störningar.

När hållbarhet motverkar resiliens

Men att välja fossilfria och resilienta lösningar är inte alltid självklart. Exempelvis sågs en övergång till HVO100 både som ett relativt riskfritt alternativ då en återgång till diesel är enkel, och ett viktigt första steg mot fossilfrihet. För denna hållbara åtgärd fanns därmed ett tydligt win-win-förhållande (synergieffekt) mellan ökad motståndskraft och hållbarhet. Ett motsatsförhållande mellan resiliens och hållbarhet såg vi i försöken att identifiera ”gröna leveransfönster” där tillgången på grön transportteknik matchades i en flexibel modell mot transportefterfrågan. Här såg företagen dels en svårighet i informationshanteringen, dels i ett otydligt kunderbjudande där gröna fönster riskerade att variera över tid och i den ibland varierande teknik som skulle kunna underbygga ett sådant erbjudande. Så även om effekten på fossilfrihet var stor, var lösningens motståndskraft mot störning för liten för att idag kunna implementeras och ses som en fungerande lösning.

Aktörssamverkan för resiliens i utvecklingen mot ett elektrifierat transportsystem

Jämfört med exemplen ovan, där det finns möjlighet att återgå till tidigare lösning vid behov, så är en omställning till ett elektrifierat transportsystem en omställning som är svårare att ångra. Elektrifiering av transportsektorn är ett område som vuxit snabbt och som ofta lyfts upp som en viktig väg för att nå globala, nationella men även företagsinterna klimatmål. Även om det finns utmaningar med att arbeta med resiliens så visar en av våra studier** av transportföretag som kör med elektrifierade lastbilar att det också finns oväntade potentialer. Några av strategierna företag har applicerat innefattar att använda åldrande batterier som energilager, att transportföretag blir en egen energiproducent och installerar egna laddare samt samverkar nära med sina transportköpare för att lösa laddningsfrågor och finansiella utmaningar. Noterbart är att både införande av energilager och att bli energiproducent är åtgärder som ökar robustheten i systemen samtidigt som det förenklar transportföretagens dagliga planering. Att bli energiproducent och därigenom kanske kunna sälja energi kan skapa en ny typ av intäkt och är ett exempel på en åtgärd som ökar resiliensen, möjliggör omställningen, samt bygger på samverkan mellan företag. Politiska beslut och organisationsförändringar som osäkerheter i omställningen. I arbetet med att säkra hållbara och resilienta transportsystem finns det också ett behov av att utvidga samverkan med flera aktörer. Under en workshop med partnerföretag  från forskningsprojektet framkom det att en av de vanligaste, mest sannolika störningarna som kan drabba arbetet med fossilfria transporter är politiska beslut och nya regelverk som aktörerna måste förhålla sig till. Detta ligger väl i linje med exempelvis det tidigare exemplet om elektrifierade transporter, där bl.a. energimarknaden idag både är reglerad och styrd utifrån politiska beslut. Dessutom leder politiska beslut till ständigt pågående förändringsarbete hos aktörerna som måste organisera sig på nya sätt för att möta både nya regelverk och politiska krav, men också förändrade kundkrav som en följd av politiska beslut.

Digitalisering och AI

Det råder alltså ingen tvekan om att det måste till en samverkan även med styrande organ för att företag ska kunna känna sig säkra och våga göra stora förändringar som krävs för att helt kunna ställa om transportsystemet till fossilfritt. Dessutom måste det till en större transparens i transportförsörjningskedjan där även transportköparnas kunder är med i samverkan genom exempelvis informationsdelning för att göra transportsystemet motståndskraftigt mot störningar och hållbart på samma gång. En sådan samverkan och framför allt informationsdelning skulle kunna möjliggöras av exempelvis ökad digitalisering och användande av artificiell intelligens, men som idag snarare ses som en störning – dessutom som den störning som bedöms ha störst konsekvens för företagens verksamheter ur ett riskperspektiv. 

Avrundning och framåtblick

Vi ser fram emot en spännande framtid där resiliens och hållbarhet troligen kommer att behandlas mer integrerat i företagens utveckling av transportsystemet. Genom vårt projekt ser vi fram emot att följa denna utveckling för att se hur olika samverkansformer växer fram samt identifiera och utveckla olika verktyg som kan stödja företag i denna samverkan. Projektets breda ansats i olika former av omställningar för fossilfrihet möjliggör att kunna stödja omställningen på en bredare front.

Maria Björklund är professor på Linköpings universitet.

Niklas Simm är biträdande universitetslektor på Linköpings universitet.

Henrik Gillström är universitetslektor på Linköpings universitet.

Helena Forslund är professor på Linnéuniversitetet.